Livet vid Tegelbruket

Lerans väg från lera till färdig produkt startade i lertaget. Det första lertaget var vid korsningen Åsvägen Östansjövägen. Från början kördes leran på en liten smalspårig järnväg, med små vagnar som drogs för hand. När man startade med tegeltillverkningen fanns inte det som senare skulle bli Tegelbruket. Den första tegeltillverkningen skedde i ett litet hus på södra sidan av Östansjövägen mittemot Åsvägen. Där både tillverkade man och brände teglet. Det fanns några torklador som låg längs efter Östansjövägen i riktning mot järnvägen. Vid den första tillverkningen skedde allt för hand, så kallat handslaget tegel. Efter det första lertaget ökades det ut med flera norrut mellan Åsvägen och ån. Även norr om Östansjövägen och på östra sidan om ån togs lera. Sedan all lera tagits där flyttade man söder ut, ungefär till södra änden av sjön och strax väster om Sörängsvägen. Sedan tog man upp ett antal lertag mot norr, där sista lertaget låg strax intill Östansjövägen och strax nedanför ”Ol Jons” backen. Från början grävdes leran för hand, men senare med en maskin som gick på räls och hade ett antal skopor på ett band som grävde upp leran och tömde den i en ficka på maskinen. Från maskinen hämtades den sedan med bil för att köras till det som kallades ”Sumpen".

Sumpen var en lång tvåvåningsbyggnad utan fönster, där takhöjden i nedersta våningen var 4-5 meter. På övre planet körde man in med lastbilen och tippade leran åt båda sidor genom öppningar till undre våningen. Den som arbetade i Sumpen kallades” sumpgubben”, även om den som arbetade där kunde var så ung som fjorton år. Arbetet i Sumpen var ett ensamt och farligt arbete. Från Sumpen, som låg med en gavel mot Tegelbruket, ledde en kulvert från bottenvåningen, till andra våningen i Tegelbruket. Längden på kulverten var 30-40 meter. På andra våningen i Tegelbruket där förältaren fanns, var det ett spel som drevs av en elmotor, och som med en wire drog en släpskopa mellan Sumpen och Tegelbruket. Längst bort i Sumpen ända upp emot taket satt det ett wirehjul, där linan som drog tillbaka skopan från Tegelbruket löpte över och sedan till bakkanten av skopan. I framkanten på skopan satt det en annan lina som drog skopan upp till Tegelbruket. Uppe i taket på kulverten gick det en tunn lina från förältaren och till Sumpen, som hade en koskälla i vardera änden för att man skulle kunna signalera. När den som körde förältaren och spelet till Sumpen ville ha upp mer lera ryckte han i linan så att koskällan pinglade i Sumpen och sedan körde han utan att veta någonting om hur det såg ut i Sumpen. Det hände ibland att den som arbetade i Sumpen satt fast i leran när skopan startade så man var tvungen att hoppa ur stövlarna för att klara livet. Skopan rymde ungefär en kubikmeter lera. I framkanten vid botten av skopan satt ett vasst halvmåneformat skär som skar ner i leran. Om man hade fastnat i leran och inte kom därifrån skulle benen ha kapats av skopan. Om skopan skar ner långt och gick tungt, slog den lina som drog skopan bakåt rakt upp i taket som en pisksnärt. Det hände att om man stod på den bakre linan utan att märka det när skopan kördes igång fick en luftfärd. Om man hade blivit träffad av den bakre linan när skopan kördes igång kunde man ha blivit ihjälslagen.

Förältaren låg på andra våningen rakt ovanför pressrummet där klippbordet stod. Förältaren var en flera meter lång trälåda och ungefär en meter hög. I botten på lådan var det en kraftig skruv som roterade och matade fram leran till änden på lådan där det fanns en trumma ned till tegelmunstycket som satt vid klippbordet. På samma våning som förältaren fanns det en kulkvarn också där tegelskrotet maldes till lermjöl för att blandas i förältaren så att leran fick rätt konsistens. Uppe ifrån våningarna och ner till kvarnen fanns det ett schakt där lerskrotet tippades för att senare malas. Kulverten från Sumpen kom in ungefär två meter över golvet så man kunde tippa leran i släpskopan rakt ner i förältaren.

Under första torkvåningen fanns det en halvvåning med en takhöjd på ungefär 1.6 meter. Där samlades mycket tegelskrot som skulle fraktas därifrån och tippas i schaktet till kulkvarnen. Det var inte ett roligt arbete då det var mycket varmt där från ugnarna. Det var också mycket dammigt och att inte kunna resa sig rakt var mycket arbetsamt. Där kunde man vara några dagar och ösa skrot i skenet av en enkel sladdlampa. Den som arbetade i förältaren kallades ”Förältaren” och den som arbetade vid kulkvarnen kallades ”Mjölnaren”.

Från förältaren pressades leran ner till ett munstycke av mässing som gav profilen på pannan. Från munstycket gled den oklippta pannan ut på ett klippbord. Den kom med klackarna uppåt. På klippbordet var det en tråd som lämnade en bit till klackar och resten skars bort. Vid klippbordet arbetade förut två personer, en som klippte pannan och tog bort strängarna som blev över efter klackarna. Det arbetet kallades ”Klippare”. Framför bordet arbetade en person som tog den färdiga pannan på en undantagsspade. Spaden bestod av ett långt skaft med en tvärslå längst ner, och från den två pinnar som passade precis till kupningarna av pannan. Det arbetet kallades ”Undantagare”. Undantagaren tog panna på spaden och vände sig ett kvarts varv åt vänster och lade pannan på en reol i elevatorn.

En reol är en hylla som tegelpannorna ligger på. Längden är något längre än bredden på sex pannor och den är något bredare än längden på en panna. Den består av två tunna brädor och med tunna ribbor tvärs över som passar till tegelpannan. Elevatorn eller hissen som den bara kallades, gick från Tegelpressen och upp till översta våningen som var sex våningar upp där den vände över ett hjul och ned på andra sidan. Den var som ett band som vandrade runt. Den var uppdelad i sektioner som kallades korgar. Varje korg rymde åtta reoler med fyrtioåtta tegelpannor i varje korg. Det var ett mellanrum mellan korgarna för att man skulle kunna ta av korgarna vid den våning man använde just då. Hissen stannade själv på rätt höjd vid varje våning. Sedan kunde man starta den igen när korgen var urtagen. I pressrummet kunde undantagaren köra hissen manuellt för att han skulle få rätt höjd på korgen för att lägga på pannorna.

Undantagaren hade också en tunna med vatten för att doppa spaden i så att tegelpannan gled lätt på. Undantagaren satte spaden i ett anhåll på borden och lade handen på pannan och drog den åt sig så att den hamnade på spaden. Varje gång han lade handen på den råa pannan lämnade han ett handavtryck efter sig som alltid fanns kvar.

Uppe i våningarna där man tog emot det råa teglet för torkning, fanns det ett antal personer som arbetade. Det fanns tre torkvåningar som man cirkulerade emellan vartefter de fylldes och tömdes.

På platsen i våningen där hissen kom upp med korgarna arbetade tre personer. Det var sättaren, reolpåläggaren och reolköraren. Från hissen och rakt ut gick det ett kort spår med räls ungefär två meter, spårbredden var ungefär en meter. Där var det en vändskiva som man vände sättmaskinen på. Därifrån gick spåret ett antal meter till första avdelningen. Där fanns det en låg vagn som man kunde köra upp sättmaskinen på och sedan körde man den på ett spår som gick vinkelrätt ut till alla facken. I varje avdelning fanns det ett stort antal fack på båda sidor om det vinkelräta spåret. I varje fack fanns det spår in för sättmaskinen. Varje fack rymde ett tjugotal korgar. På vändskivan vid hissen vände man sättmaskinen så att den kom i rätt riktning beroende på i vilka fack man skulle sätta. På varje våning fanns det två avdelningar. Det rymdes väldigt mycket tegel på varje våning.

Reolpåläggaren var den som lade i de tomma reolerna i hissen när den var på väg nedåt. Hissen var alltid fylld med tegel på framsidan och tomma reoler på baksidan.

Reolköraren var den som hämtade de tomma reolerna ute i facken. Reolerna kördes på en enhjulig låg träkärra. Man lade reolerna på kärran och lastade på så att de nästan tog i taket. Traven med reoler kunde vara uppåt två och en halv meter hög. Det var som en sport att kunna lasta så högt som möjligt och sedan köra den vingliga traven med högsta möjliga fart till hissen. När man kom i full fart från avdelningen och ut i huvudgången skulle man svänga nittio grader åt höger. För att klara den svängen i hög fart måste man luta kärran med den vingliga traven ungefär som en roadracingförare. På första våningen var det träluckor i golvet som man kunde öppna för att tippa tegelskrot i. Ibland var det någon lustigkurre som var där nere och öste skrot, och när de då hörde att reolköraren kom i full fart brukade man öppna luckan lite grann så att det blev tvärstopp för kärran och reolköraren men inte för reolerna som fortsatte själv en bra bit innan hela traven tippade. Som reolkörare blev man inte glad då för det var bara att lasta om. Dessutom kunde det hända att sättaren kom med sin vagn och skulle fram vilket inte gick innan reolerna var upplockade.

När man arbetade på första våningen som låg rakt över ugnarna med sin bortersta avdelning, kom doften av mat som luffarna lagade på ugnsklockorna rakt under.

På samma våning fast en avdelning före arbetade tre personer till. Det var två dragare och en våningsskjutare.

Dragarna arbetade två och två fast i facken bredvid varandra. De drog ihop det torkade tegelpannorna fyra och fyra på de två mittersta hyllorna. Sedan kom våningsskjutaren med en enhjulig kärra av trä med ett litet flak på och en träram runt om. Han lastade i pannorna från två fack så att det blev nittiosex pannor på kärran sedan körde han dem till en hiss i bortre änden av våningen. Hissen var en enkel konstruktion som gick från bottenvåningen vid ugnarna till översta våningen. Hissen hade ingen motor utan gick med en motvikt. När man körde in den lastade kärran åkte den ned av sin tyngd och när kärran var tom åkte den upp. Hissen kördes med ett trähandtag som var ihopkopplat med en wire från nedersta våningen till den översta. Ibland hände det att det var någon lustigkurre som befann sig på någon annan våning som höll i handtaget där, så när våningsskjutaren släppte handtaget för att hissen skulle bromsa in fint när den kom till bottenvåningen i stället fortsatte med full fart rakt ner i golvet så att det blev skrot av teglet som var på kärran. Även när hissen var på väg upp med kärran hände det att någon behagade skämta vilket resulterade i att hiss och kärra for med full fart upp i taket så tegelpannorna utvändigt ramlade av. Det hände ibland att vi åkte med hissen från översta våningen och ned till ugnarna, vilket när man tänker på det var en farlig transport.

Fortsättning följer.